När hjärtat brister...
Jag känner mig helt vilse, desorienterad, skadeskjuten, förtvivlad och det känns som om bröstkorgen ska sprängas. Jag ska avliva min älskade häst. Det känns helt vridet att det finns en inbokad tid för då detta vidriga ska ske. I morgon onsdag kl 9.30, då ska jag skjuta min häst. Jag går sönder om och om igen.
Han är 28år, han är döv och tandlös, han har svårt att hålla vikten och höet blir till bollar i hans mun. Han äter tonvis med kraftfoder och får knappt i sig något hö.
Ja det är dags. Det är mitt ansvar. Jag lider helvetets kval. Jag leker med tanken på att avboka... Mitt förnuft vet vad som händer då... Då kan slutet bli en ångestfylld kamp, kolik, benbrott eller ett långsamt och ensamt döende i en hage eller box. Den paniken och ångesten vill jag bespara både honom och mig... Det är min skyldighet att undvika det. Vid Guda! Jag mår så illa! Min hjärna är överkokt och det är svårt att andas. HUR kan något kännas så förtvivlat fel och ändå vara "det rätta?!"
Jag har haft honom i 17 år. Han har lärt mig allt jag kan om ridning. Han är en god, vänlig och tålig häst och står min själ så nära. Alla gånger han burit mig. Vem ska bära mig nu? Hur ska jag leva utan vårat tysta samförstånd? Ja inte vet jag.
Sänd oss en tanke och en styrkekram? I morgon är en svår dag då min och min hästs vägar skiljs åt. Det är outhärdligt att bära.
