Är vi inte mer lika än vad vi vill tillstå?
Idag när jag var inne på macken för att handla någon form av "mat" till mig själv så mötte jag en tjej i en bil. Hon satt bakom ratten i sin bil och såg precis ut som jag?! Jag tänkte "jösses hon ser ju ut som jag?!"
Det slog mig att vi var lika utseendemässigt. Likadana kvinnor i varsin bil. Jag log för mig själv.
Nästa tanke var att vi är så lika allihop. Vi har våra familjer, jobb och sysslor, våra rädslor, skamfläckar och eländen. Vi drömmer samma drömmar och siktar mot samma mål. Vi är så besatta av oss själva och vad vi och vårat innebär att vi inte ser att vi gör samma saker allihop?!
Vi skrattar och gråter gör hyss, planerar, älskar, handlar, ser fram mot semestern, klagar, gapskrattar, betalar räkningar osv. Visst alla har inte jobb, bostad eller barn men ändå? Vi är så lika. Önskelistorna kanske ser olika ut beroende på vad vi har och inte har. Jag tror att om vi kokar ner det till rotnivå så slutar det med att ALLA vill ha kärlek och omtanke och frihet. Så ÄR det bara, det är så enkelt!
Vi är som myror... Så lika... Vi kånkar, bygger och bär. Tänk om vi kunde se alla dessa likheter och finna samhörighet istället för att mållåsa på skillnaderna? Hur skulle allt vara om det byggde på förståelse och samförstånd istället för separation och skillnader?
Bara en tanke som slog mig där mitt i en korsning... DU är precis som JAG?
